Hoppa till sidans innehåll
Foto: JOHAN LÖF

Lena Wallin-Kantzy går vidare

26 JUN 2020 11:19
Efter 22 år på Svenska Basketbollförbundet och 19 år som generalsekreterare kommer Lena Wallin-Kantzy nästkommande år att lämna sin anställning på förbundet. Överlämning av arbetsuppgifter har redan påbörjats. Men basketen lämnar hon inte.
  • Skapad: 26 JUN 2020 11:19

– Det är världens roligaste idrott och basketen kommer för alltid vara en del i mitt liv, säger hon. Här är en lång intervju med Lena.

Först av allt en brasklapp. Denna intervju kan på intet sätt sammanfatta allt det Lena Wallin-Kantzy gjort för basket i Sverige och världen. Istället blir det ett axplock med frågor kring olika ämnen. Som tur är finns Lena kvar och kan förhoppningsvis fortsatt vara aktiv på olika sätt inom Svensk Basket med sin stora erfarenhet. I höst övergår hennes nuvarande arbetsuppgifter på Svenska Basketbollförbundet till andra tjänstemän och nästa år kommer hon att sluta formellt.

---------------------------------------------------------------------

(Johannes Wohlert): Året är 1988. Jag är tio år gammal. I skolan har det satts upp lappar om att de ska börja med basketträning i Gottsundas sporthall, den som ligger bakom badet. Vi är säkert 30 ungar från Valsätra och Gottsunda. En salig blandning av arbetarbarn, akademikerbarn och en massa olika nationaliteter. På golvet står Lena Wallin-Kantzy, 32 år, och håller träningen. Hon har året innan varit överledare för det svenska damlandslaget som tog en sjundeplats i EM och nu står hon i en smutsig sporthall i Gottsunda och startar en träning för 10-åriga nybörjare. 

Johannes Wohlert (JW): Jag tar mig friheten att börja med den berättelsen eftersom det var här vi träffades för första gången. Hur kommer det sig att en överledare för damlandslaget håller träningar för 10-åringar i Gottsunda?

Lena Wallin-Kantzy (LWK): Vi måste komma ihåg var dambasketen befann sig då. Mitt uppdrag som överledare var ideellt, jag fick inte betalt. Det var inte alls samma fokus på damlandslaget då. Jag satt i landslagsutskottet och såg att det fanns saker att göra, så jag gjorde dem.

JW: Bilden av dig idag är ju i mångt och mycket den som Generalsekreterare med stort G, kanske naturligt efter 19 år på posten. Men det finns ju en annan bild också, den som inte är rädd att ta i eller att göra jobbet, smått eller stort.

LWK: Jag tror mycket kommer hemifrån. Min pappa var chefsåklagare på Gotland och det är ett yrke där man kan jobba dygnet runt och det gjorde han men han var ändå närvarande för familjen. Han älskade idrott och stöttade vårt idrottande men mycket kommer nog därifrån. Man ska göra rätt för sig. Som uppvuxen i Visby så fick man lära sig att ta tag i saker om något skulle hända. Fanns ingen högskola där när jag växte upp, så det var bara att ge sig ut. 

JW: När har du haft mest nytta av denna egenskap tror du?

LWK: Det tuffaste var helt klart åren efter EM (2003 reds. anm). Vi gick ner till att jag var den enda anställda, resten fick gå på grund av ekonomin. Det enda sättet att komma ur en kris är att jobba hårt och det fick vi göra då, vi slet arslet av oss. Sedan var det inte bara jag, det var flera som var med då men jag tror nog att det var den tuffaste perioden som generalsekreterare. 

JW: Jag upplever också att du i ditt ledarskap är tydlig med att man ska leverera och göra jobbet.

LWK: Ja men det tror jag nog. Sedan befinner sig alla i olika faser i livet och man måste kunna anpassa det efter det, om man är småbarnsförälder till exempel. Men jag upplever också att det är en sådan otrolig förmån att få jobba inom idrotten, det är väldigt få dagar då jag inte gått till arbetet och varit glad över att ha mitt jobb. Och går man in och arbetar inom idrotten måste man vara medveten om förutsättningarna, du jobbar med ideella människor, det är inte ett 9-5-jobb där du stämplar in och stämplar ut. Alltså jag är avlönad men det är massor med människor som lägger mycket av sin fritid på detta och då måste jag vara där och backa upp dem på olika sätt. Och det förväntar jag mig nog av mina medarbetare också, det kommer nog från perioden i början av förbundet, då man var tvungen att göra allt. Men också i samspelet med ett antal ordförande jag arbetat med som verkligen ställt upp i alla lägen. 

JW: Ja, du har ju haft en mängd roller inom basketen. Spelare, ungdomscoach, elitseriecoach, föreningskonsulent, BDF-ledamot, landslagsutskott, domare, Hur tror du att det har påverkat dig?

LWK: Jag tror det har varit oerhört viktigt att jag hade den bakgrunden innan jag blev generalsekreterare. Att ha en förståelse för hur det är att vara ideell och att ha ett förtroendeuppdrag så att man kan lyssna in. Sedan ser jag som en styrka att jag är diplomatisk och har en slags överlevnadsinstinkt kanske. Jag brukar säga att man ”kan inte välja sina föräldrar och man kan inte välja sin ordförande.” Nu har ju jobbat med några olika typer av ordförande och då får jag anpassa mig och hitta ett sätt som man kan samverka på. Som generalsekreterare är ju samspelet med ordföranden och styrelsen centralt.

I den här rollen som generalsekreterare…det är ju en ganska tuff roll för man är alltid mittemellan någonstans. Man ska ju vara styrelsens förlängda arm samtidigt som man har ett personalansvar för de på kansliet och ska styra och leda arbetet där. Blir det konflikter eller meningsskiljaktigheter så kommer det upp lojalitetsfrågor eller snarare, vem är jag, var är jag i detta, och då måste man lyssna in och anpassa sig och försöka få det att fungera så att vi kan gå vidare. Det har ju varit ett antal konflikter under resans gång men ställer man till världskrig varje gång så blir det omöjligt.

Väldigt många är ju passionerade inom basketen vilket såklart är en stor tillgång. Men det finns flera olika perspektiv på frågor och ibland…det kan komma tvärsäkra uppfattningar om hur saker borde skötas utifrån ett mycket smalt perspektiv, ibland direkt tunnelseende, det kan vara rätt irriterande när det kommer från personer helt utan självdistans. 

I själva verket är de flesta frågor betydligt mer komplexa än de kan verka vid första anblicken utifrån, och ställer därför stora krav på helhetssyn. Styrelsens och generalsekreterarens uppgift är att se hela perspektivet och fatta beslut utifrån olika intressen som ibland delvis står emot varandra. Och sedan kommunicera motiven och tillsammans stå upp för besluten. Det är svårt men samtidigt en rolig utmaning man har. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre men jag tror att de som varit i denna typ av position i en styrelse eller som verksamhetschef kan förstå vad jag pratar om. 

JW: Efter Basket-EM 2003 nollställdes ju nästan allt. Du beskriver hur all personal utom du blev uppsagd och ni fick börja om. Vad tar du med dig därifrån som du ser lever än idag? 

LWK: Det var som sagt den tuffaste perioden jag varit med om, att behöva säga upp personal tär på dig känslomässigt. Om man ska försöka se det positiva så var det att jag kunde organisera om. Jag ville absolut ha en gemensam organisation för dam- och herrlandslagen. Innan dess var det nästan vattentäta skott mellan de båda. Men nu var det gemensam styrning, lika stort fokus på båda och en jämställd satsning vilket en påpasslig styrelse var helt med på. 

JW: Vad har det denna gemensamma satsning gett, idag känns det ju som en självklarhet men det var det ju inte då.

LWK: Jag tror det största är att utövarna, det är ju dem det handlar om, att de känner respekt för varandra. Om de växer upp och deltar på samma läger, ser att man tränar lika hårt oavsett om man är man eller kvinna och knyter vänskapsband så tror jag att det finns en större respekt hos dem för varandra som idrottare. Jag har ju sett mina barn växa upp i detta och ser hur de tänker, det blir större än basket på något sätt.

JW: Du pratar ofta om att basket är basket, och att du älskar både herr- och dambasket. Samtidigt är du kvinna och har jobbat för dambasketen. Känner du att det har förväntats av dig eller har du förväntat dig det av dig själv, att lyfta dambasketen? 

LWK: Njaa, alltså man får komma ihåg hur det var. Jag kom in med några andra kvinnor via ett projekt som hette Basket-Qlivet och det hade ju genom tiderna så lagts så oerhört mycket mer resurser på herrarna än på damerna, när det gäller tävlingsverksamhet och allt. Jag coachade ju i Elitserien några år mot coacher som Charles Barton, Bill Magarity, Eivind Möstl med flera och det var ju en ganska tuff tillvaro som kvinnlig coach då. Jag hade ju manliga assisterande och domarna vände sig alltid till dem och folk runt omkring, man blev inte bemött på samma sätt som män. Sedan spelarna på den tiden hade ju nästan bara manliga coacher och det fanns de här dubbla budskapen. På planen skulle de vara som killar, alltså de uttryckte sig ju så då, och utanför planen skulle de vara som tjejer, alltså de manliga coachernas definition av hur en tjej skulle vara, och det var ganska många tjejer som fick svårt att känna hur de skulle vara.

Sedan var det mycket, det kom ju inte fram då, men sexuella händelser med ledare och domare som missbrukade sin ställning. Det var ju mycket svårt att lyfta då och mycket av det kom ju till min kännedom i efterhand. Det fanns ingen att prata med eller så skämtades det ofta bort., vad skulle man göra när de som satt i toppen själva var på det viset?

JW: Jag tror många även idag skulle skriva under på liknande beskrivningar i viss mått. Vi hörde nyligen Östersund Baskets head coach Alva Stark berätta om hur hon blir bemött annorlunda som kvinnlig coach. Hur tänker du kring det?

LWK: Ja, jag tycker vi har kommit långt men vi är långt ifrån framme. Vi är ju en del av samhället också och påverkas såklart av det men just vad gäller Alva får hon ju höra att hon är så ung och oerfaren men vad säger man om alla de unga manliga coacherna som kommer fram? Där handlar det om att de är unga men oj vad hårt de jobbar och all tid de lägger och hur ambitiösa de är, de kan ofta få utmärkelser som Coach of the year eller liknande trots att de har en bra bit kvar i sitt ledarskap, jag tror till och med de själva skulle skriva under på det. De jobbar ju hårt, jag vill inte ta bort någonting från dem men du blir annorlunda bemött som kvinnlig coach även idag, så är det. 

JW: Så du har hamnat i olika dambasketkommittéer för att du är kvinna men du har också självmant tagit det ansvaret internationellt, bland annat var du med och genomförde reformen med bollstorlek 6 för kvinnor. 

LWK: Ja, det var ju inte bara jag men jag var med i tävlingskommittén i FIBA Europe och vi undersökte frågan. I en hel del undersökningar framkom att en mindre boll skulle innebära större skottsäkerhet och framför allt ett snabbare passningsspel för damerna. Generellt är ju damspelare lite mindre och har mindre händer så det fanns en logik i det. Sedan fanns det de som av jämställdhetsskäl ville att allt skulle vara lika. Men jag drev frågan ganska hårt för att det skulle göra produkten dambasket bättre. Stankovic (FIBA:s generalsekreterare) var ju till en början väldigt emot men han gav med sig till slut. I USA spelade man ju redan men en mindre boll, jag vill inte kalla det damboll, det är en mindre boll helt enkelt.

JW: Flera propagerar för att det ska vara lägre korgar i dambasket också…

LWK: Det är jag motståndare till. Dambasketen är inte exakt likadan som herrbasketen, sänker man korgarna så blir det ännu mer jämförelser. Det finns många idag som uppskattar dambasket för att den innehåller andra moment än herrbasketen. Ser man på NBA idag så handlar det mycket om att gå 1-1 och dunka medan man i dambasketen kan se andra delar av spelet. Jag vill inte hamna där jag upplever att fotbollen och ishockeyn är, där man hela tiden jämför herrarna med damerna. Att minska bollstorleken för damerna tycker jag snarare gjorde dambasketen roligare med ett snabbare passningsspel, sänker man korgarna så gör man det för att försöka efterlikna herrbasketen. Bättre att det finns olika typer av basket. Dessutom är det praktiskt oerhört dyrt och svårt att genomföra i världen med 213 länder som spelar.

JW: När vi nu är inne på det internationella, det finns ingen i svensk baskethistoria som har varit i närheten av dina internationella meriter, hur ser du på det?

LWK: Haha, nej så är det nog. Jag blev invald i FIBA Europes styrelse 1998 och har sedan även suttit i världsstyrelsen. Är väl också ganska stolt över att vara den första kvinnan som blev invald i FIBAs exekutiva kommitté, dock otroligt att det tog sån tid. Men försöker jag leva i nuet så jag ser inte tillbaka så mycket.

JW: Hur blev det så?

LWK: Jag var med i landslagsutskottet ideellt och kom ut med landslaget den vägen. Jag var med som överledare i EM 1987 och kom i kontakt, sedan var det Bengt Wallin som satt i FIBA Europes styrelse som hjälpte till och banade vägen, han var en fantastisk mentor. När han slutade så kunde jag ersätta honom.

JW: Och det blev dambasket för hela slanten?

LWK: Nej, så har det inte varit. Jag ville verkligen inte det, som sagt så har jag alltid jobbat för basket kort och gott. Men ingen tog i frågan så jag kände mig nästan tvungen. Jag såg ju hur mycket som inte gjordes på damsidan så skulle det bli bara ”basket” så behövdes det jobb på damsidan. Klart jag ser att jag kan göra en skillnad där, att Women in Basketball nu är en av de strategiska huvudpelarna inom FIBA är något jag är stolt över att ha medverkat till. Sedan har jag alltid varit tydlig med min värdegrund och vad jag står för, folk har kunnat lita på mig. Jag vet inte om det är specifikt jämställdhet jag jobbat för utan snarare att vi ska vara inkluderande, jag tror att vi når framgång genom våra olikheter och där ingår såklart att vi har både män och kvinnor.

Det har ju ofta varit ”nicka och dricka” som gäller i sådana här sammanhang och det går inte att vara kvar utan att vara diplomatisk och välja sina strider. Jag tycker jag har fått en hel del gjort och känner mig inte klar heller.

Men jag tog rätt snabbt mark genom att jag vågade. För många är det mycket prestige men för mig var det inte riktigt så utan jag gjorde det för svensk basket och för att jag trodde på basketen. Sedan har jag lärt mig oerhört mycket under dessa 20 år. 

JW: Hur ser du på Sveriges röst i det internationella basketsamfundet, räknas vår röst?

LWK: Till viss del, vi har ju ett starkt samarbete inom Norden och man har ju fått höra att vi är ”Nordic mafia”. Sedan skiftar engagemanget från de olika länderna, på sistone är det Finland som driver på mycket. Jag tror dock att vi inte får försvinna i det nordiska, vi måste ha en egen stark röst.

JW: Jag tänkte inleda med detta men det är nog en bättre avslutning. Först ska du få berätta vad som har gett dig energi under dessa år och sedan får du gärna ge tips till de som vill jobba inom basket, vad ska de tänka på?

LWK: Basket är världens bästa idrott, den har allt. Redan i mellanstadiet när det var en klassturnering fastnade jag. Allt var kul, det sociala, bollsporter gillade jag redan. Sedan att få lämna ön varje helg och spela mot olika fastlandslag. Paul ”Dino” Larsson var otrolig på att fixa matcher och bjöd in gästtränare. Basketen har en lång historia på Gotland och så blev det en popsport. Så själva basketen ger mig energi, har alltid gjort. Finns inget som slår basket, så enkelt är det, så det ger mig energi.

JW: Och vilka tips har du till unga och andra för den delen som vill ha förmånen att få jobba inom Svensk Basket, på förbundet eller i klubbar?

LWK: Lev dina drömmar. Att älska basketboll är givet. Men börja med att se till att du får en insikt och kunskap i många olika områden. Du bör ha läst  ekonomi, marknad, idrottsjuridik, ledarskap och organisation. Fortsätt ditt lärande hela livet!
Det är en förutsättning för att inte bara klara sig för dagen utan att kunna möta framtiden. Tänk på att vara långsiktig. Tyvärr har vi ju sett några föreningar som kommer upp i ligorna utan att ha en bra grund att stå på.

Med det sagt, så tror jag det är bra att vara lite av en generalist i en chefsroll. Sedan är det viktigaste att omge sig med bra medarbetare, ensam är absolut inte stark.

JW: Tack så mycket Lena och vi syns och hörs, det blir spännande att se vad du hittar på nu.

LWK: Jag håller ju på att skriva ner och lämna över ett antal uppgifter och rutiner till andra på förbundet. Känns viktigt med kontinuitet.
Jag har kvar en del internationella uppdrag där jag ju bla är den förtroendevalda som leder arbetet med Women in Basketball.
Sedan är jag öppen för det mesta. Kanske lite studier i italienska och mer skidåkning där.

Skribent: Johannes Wohlert
Epost: This is a mailto link


facebook twitter-icon YouTube icon button Instagram-icon 

 



Min_Match_Banner_Nej_200X200

feucph3c1

Postadress:
Svenska Basketbollförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: +4686996000
E-post: This is a mailto link

Se all info