Basketen har funnits med i Niklas Carléns liv sedan han var tio år gammal. Det som började med ett enkelt ”testa-på”, på uppmaning av läraren Erling Salomonsson, har utvecklats till ett livslångt engagemang – som spelare, ledare, organisatör och eldsjäl.

– Sedan dess har jag varit fast, säger Niklas.

Uppväxten i Östersund lade grunden, följt av dryga tjugo år i Göteborg där basketen fortsatte att ta stor plats. För drygt 9 år sedan tog engagemanget en ny riktning när familjen flyttade till Hamburgsund. När sonen Ville visade intresse för basket blev det starten på något som i dag är Hamburgsunds IF Lobsters – en ny basketsektion i en miljö där sporten tidigare knappt funnits.

–  Tanken var att skapa en möjlighet för fler barn och ungdomar att prova basket och få en alternativ idrott till aktivitet och rörelse. Ganska snabbt märkte vi att det fanns ett intresse och att många ville spela basket.

I dag samlar verksamheten spelare från flera kommuner och basketen har blivit ett självklart inslag i föreningen. Men vägen dit har krävt både tid och uthållighet.

Att det blev just basket för Niklas var ingen självklarhet från början. Han höll på med flera idrotter, men närheten till A-laget i KFUM Östersund (nuvarande Jämtland basket) där han började spela blev avgörande.

– Vi fick tidigt träffa A-lagsspelarna, se deras matcher och fick förebilder. Samtidigt hade vi väldigt roligt tillsammans och ett starkt kamratskap. Den kombinationen gjorde att jag fastnade.

Genom åren har flera personer haft stor betydelse för hans utveckling, både som människa och ledare. Niklas nämner flera tränare som präglat honom, och även dagens samarbete med kollegan Jonas Nilsson betyder mycket.

–  Han är en fantastisk person att jobba ihop med och en väldigt uppskattad ledare för våra spelare.

I föreningen har Niklas flera ansvarsområden och är tränare, styrelsemedlem, arrangör och samordnare. Själv ser han rollen som ett ansvar som följer med att bygga något från grunden.

–  Om jag skulle sluta i dag finns det en risk att basketen här också försvinner. När man startar något nytt måste man vara beredd att ge det många år innan det sätter sig.

Det som driver honom mest är dock inte det organisatoriska, utan mötet med barnen på träningarna.

–  Det jag får mest energi av är att se utvecklingen. Hur någon som varit osäker vågar mer, eller hur ett lag börjar fungera tillsammans.

Att verka i ett område utan baskettradition innebär särskilda utmaningar. Fotboll är ofta det självklara valet, och många föräldrar saknar erfarenhet av basket, vilket gör det svårare att rekrytera ledare. Avstånden är dessutom långa och kollektivtrafiken begränsad, då krävs det att föräldrar  ställer upp och skjutsar.

Samtidigt har stödet från Hamburgsunds IF varit starkt.

–  Styrelsen har varit väldigt positiva till att föreningen kan erbjuda fler idrotter och fler möjligheter för barn och unga.

För Niklas är samverkan och kunskapsutbyte en nyckel till utveckling. Han åker regelbundet på clinics, arrangerar camps och bjuder in gästtränare och spelare.

–  Det handlar både om att utvecklas som tränare och om att ge våra spelare förebilder inom basketen.

Besök av spelare som Ida och Elin Fredriksson samt U-landslagsspelaren Olivia Harm har gjort starkt intryck på ungdomarna. Lika viktigt är att åka och se matcher på hög nivå.

–  Det skapar en känsla av basketfamiljen. Att man är del av något större.

Just gemenskapen är ett av de värden Niklas tycker att basketen är särskilt bra på att förmedla.

–  Man är beroende av varandra, lär sig hantera både motgångar och framgångar. Man missar skott, gör misstag – och får försöka igen.

Framåt önskar han att fler barn och ungdomar ska hitta till basketen, men också om att fler klubbar ska startas i närområdet för att stärka sporten regionalt.

Att bli uppmärksammad och nominerad som eldsjäl betyder mycket – men Niklas är snabb med att dela äran.

–  Det känns väldigt hedrande, men det är också ett erkännande för den verksamhet vi bygger tillsammans. Utan mina tränarkollegor Jonas och Ulrika hade det inte varit möjligt.

Och till den som funderar på ideellt engagemang har han ett enkelt råd:

–  Våga prova. Man behöver inte kunna allt från början – mycket lär man sig längs vägen. Och ofta får man tillbaka mer än man tror.