Efter att ha hamnat i underläge med 0-1 i finalserien vände Huddinge och vann med 2-1 i matcher. Samtidigt som laget säkrade titeln som vinnare av Superettan herr, växte också något fram i Edbohallen som satte avtryck långt utanför själva resultatet.

I centrum stod ordföranden Jonas Morin – men inte ensam.

Runt honom fanns en hårt arbetande kärna av ledare och ideella krafter som brinner för samma sak – att skapa en miljö där alla får vara med och där basketen kan göra skillnad i människors liv.

– Hela denna upplevelse och uppslutning kommer från ett arbete under lång tid tillbaka. Att skapa en känsla av tillhörighet och sammanhang kräver både hjärta och passion, säger han.

Det handlar om år av arbete med inkludering, tillit och en kultur där människor vill bidra. När slutspelsresan tog fart växte engagemanget snabbt – och spred sig långt utanför den innersta kretsen.

Edbohallen har länge varit hjärtat i föreningen. Det var där Huddinge Basket en gång fick sitt första riktiga hem.

Här spelades tidiga EBC-omgångar på orange plastgolv och med enkla träplankor. I dag är hallen uppgraderad med trägolv och bättre anpassad för nivån – men historien sitter kvar i väggarna.

Det var här allt började.

När laget tog sig till final ville föreningen ta tillvara både historien och nuet.

Att gå all in.

Förvandlingen av hallen blev konkret – och handgriplig.

Stolar hämtades från alla håll. Från lokala Café Lyktan i Skogås Centrum rullades vagnar med stolar ner till hallen. Edboskolan tömdes på stolar, ytterligare 100 stolar och även bänkar från Östra gymnasiet. 100 stolar från en tidigare 50-årsfest forslades till hallen, utöver det rullades allt som gick att sitta på in från närliggande idrottshallar.

– Allt som gick att sitta på släpades dit, skrattar han.

Allt med ett tydligt mål:

Varje ledig millimeter i hallen skulle fyllas.

Publiken satt överallt – tätt, nära, ovanligt nära.

Utanför hallen grillades det, och inne byggdes flera tillfälliga caféer upp – trots att det egentligen inte finns några naturliga caféytor i hallen. På så sätt skapades en helhetsupplevelse runt matcherna, där besöket började redan innan uppkast och levde vidare i pauserna.

– Vi ville skapa något väldigt annorlunda och ge våra kids en upplevelse de aldrig varit med om.

Courtsidebiljetter såldes i en gymnastiksal, där olika sektioner byggdes upp i en miljö som knappast liknade en traditionell arena. Samtidigt fick personer som var vana vid att sitta allra närmast planen ibland ta plats längre upp, eftersom courtside inte är direkt vanligt i gymnastiksalslunket och de ”bara” hade köpt vanlig läktarplats.

Strukturen bröts upp. Upplevelsen sattes först.

Det som växte fram var en miljö som bröt mot allt det invanda. Inspiration hämtades från collegebasketen, fotbollens läktarkultur och streetbasket.

– Vi ville sprida en Rucker Park-känsla – att folk sitter överallt och kommer nära spelet.

Rucker Park är en ikonisk basketplan i New York där många legender har spelat, känd för sin täta och intensiva atmosfär där publiken nästan blir en del av spelet.

Och det var just den känslan Huddinge lyckades fånga.

Speakern, DJ:n och inslag med liveartister förstärkte upplevelsen, medan en egen klack med ramsor och trummor satte tonen. Redan innan spelarpresentationerna fick klacken eget utrymme, vilket byggde upp stämningen steg för steg.

Samtidigt var det inte bara arrangemanget som skapade energin.

Spelarna själva var en avgörande del.

Deras sätt att spela, deras vilja att bjuda på sig själva och deras tydliga hunger att bevisa något gjorde att publiken kunde känna en stark koppling till laget.

Under finalmatcherna fylldes hallen till bristningsgränsen. Mellan 1000 och 1200 personer tog sig till Skogås – långt fler än vad hallen egentligen är byggd för.

Och publiken var bred.

– Det var väldigt blandat. Egna unga spelare, medlemmar och betalande som ville uppleva känslan. Folk åkte från hela Stockholm och till och med från andra delar av Sverige för att se basket i Skogås.

En viktig del i det växande intresset var lagets resa. Som outsider i slutspelet växte Huddinge snabbt fram som en så kallad Cinderella story.

En berättelse fler ville vara en del av.

Samtidigt arbetade föreningen aktivt med hur upplevelsen paketerades, med olika biljettkategorier och initiativ som förstärkte känslan av att vara del av något större.

Bakom kulisserna tog engagemanget fart i samma takt som publiken växte. En finalkommitté bildades nästan spontant.

– Engagemang föder engagemang.

Utmaningar fanns längs vägen – stolbrist, värme, ljusinsläpp och nya biljettlösningar – men det blev en del av processen. Ett arrangemang som växte organiskt, drivet av människor som ville bidra.

Och på planen märktes effekten.

Publiken tryckte på från första till sista sekund. Speakern inkluderade publiken i matchen, gränsen mellan läktare och plan suddades ut – och energin blev en faktor i sig.

Från underläge 0-1 till två raka segrar – och en titel.

När allt avgjordes och över 1200 personer fyllde Edbohallen var känslan stark.

– Jag fick rysningar. Men jag kände redan innan att detta skulle bli speciellt. Kände pulsen i föreningen.

För många handlade det inte bara om matcherna.

Tidigare spelare och ledare, människor som varit en del av föreningen under många år, hade hittat tillbaka. Tillsammans med dagens unga spelare skapade det en känsla av kontinuitet och gemenskap över generationer.

Titeln i Superettan herr blev grädden på moset. Men det som skapades runt omkring kan visa sig minst lika värdefullt.

Intresset för föreningen har ökat. Nya möjligheter har öppnat sig. Och en ny hall är på väg att bli verklighet.

Men framför allt har Huddinge Basket visat något annat.

Att det går att bygga något eget.

– Vi visar alla unga på vad som är möjligt. Det tänder hopp och sätter Huddinge Basket på kartan som en av de mest passionerade klubbarna, avslutar Jonas.