Arturas Mockaitis resa in i basketens värld började redan som barn. Han tillbringade mycket tid i idrottshallen där hans morfar arbetade, omgiven av sporter som skidor, ishockey och fotboll. Men det var basketen som fångade honom direkt.
Han minns fortfarande känslan av att hålla en basketboll för första gången som 4–5-åring och känna hur något föll på plats.

På vägen växte kärleken till sporten ytterligare. När familjen flyttade till Litauen blev det inte helt enkelt att ta sig in i ett lag, men en av pappans vänner – själv basketcoach – öppnade dörren. Det var där allt tog fart på riktigt. Hans första tränare, Kakeranas, och senare coach Platukis, blev personer som formade honom både som spelare och människa. Inspirationen kom också från NBA-profiler som Allen Iverson och Reggie Miller, liksom från streetbasket och AND1-kulturen, som gav honom en känsla för kreativitet och uttryck.

I dag är han tränare för Hammarö Baskets pojkar födda 2012, där han är uppskattad för sin närvaro och sin tydliga men lekfulla stil. Hans ledarskap utgår från principen learning by doing – en tro på att mod, misstag och nya försök hör ihop. Han vill att barnen ska våga ta initiativ, testa egna idéer och bygga självförtroende genom att få prova själva.
Som han själv uttrycker det:

Samtidigt är värderingar som ansvar, disciplin, respekt och arbetsmoral viktiga pusselbitar i hans tränarroll. Han vill ge barnen redskap som fungerar både på och utanför planen. Basketen ska vara rolig, men den ska också ge trygghet och bidra till att forma goda medmänniskor.

Ofta känner han att hans roll är som viktigast när laget har det tufft. Efter matcher som inte gått som planerat tar han sig tid att prata om både spelet och känslorna. För honom är det självklart att barnen ska känna stolthet över sin insats, oavsett resultat, och att de tillsammans kan använda motgångar som lärande.

Gemenskapen är central i allt han gör. Han ser till att alla barn får uppmärksamhet och feedback oavsett nivå, och han anpassar träningen så att varje spelare får utvecklas på sin egen resa. Även utanför hallen skapar han möjligheter för laget att växa tillsammans. Sommarens spontana 3×3-pass, som avslutas med bad och pizza, har blivit ett uppskattat sätt att stärka sammanhållningen.

Det finns stunder som satt sig extra djupt. Ett av hans starkaste minnen är lagets första cup – glädjen, förväntan och alla de små mötena mellan barn från olika föreningar. Det var en dag som fångade allt han älskar med barnidrott: lekfullheten, energin och gemenskapen.

Själv får han också mycket energi av att bara vara i hallen. Det kan handla om ett barns lyckade ögonblick eller när han får hoppa in och spela träningsmatcher med laget. De små stunderna av ren glädje är det som betyder mest för honom.

Balansen mellan jobb, familj, coachning och egen träning är en utmaning, men han hanterar det genom planering och genom att acceptera att allt inte alltid får plats. Det viktiga är att försöka göra sitt bästa – för laget, för barnen och för sig själv.

Att vara en förebild är något han tar på stort allvar. Han vet att barn gör som vuxna gör, inte som de säger.

För barnen är han mer än en tränare. Han är en trygg vuxen, en glädjespridare och en person som får dem att känna att allt är möjligt, både i basketen och i livet.