Cilla Ehn om människorna, magin och ansvaret bakom prestation

När man talar om svensk ungdomslandslagsbasket är det lätt att fastna vid matcher, resultat och medaljer. Men bakom varje prestation finns ett omfattande arbete som sällan syns i statistiken. Ett arbete som handlar om kroppar som ska hålla, huvuden som ska orka och unga människor som ska må bra – både nu och i framtiden.

Under mer än två decennier har Cilla Ehn varit en central del av det arbetet.

– Först och främst har det varit roligt. Och meningsfullt. Vi mår alla bra av att vara en del av ett sammanhang, och basketvärlden – och basketlandslagen – har varit ett av mina sammanhang, säger hon.

Resan börjar i Södertälje

Cillas väg in i basketen började 2003 i Södertälje Basketbollklubb. Där verkade hon som fysioterapeut fram till 2013 och lade grunden för det som senare skulle bli ett livslångt engagemang i svensk basket.

Parallellt växte hennes roll i den nationella verksamheten. Redan 2008 började hon arbeta som ungdomslandslagsfysio, ett uppdrag som med tiden skulle utvecklas både i omfattning och ansvar.

– Från början jobbade jag med ett specifikt landslag under en sommar. Sedan, från omkring 2014, fungerade jag mer som medicinsk koordinator för SBBF:s ungdomslandslag, samtidigt som jag varje år jobbade nära något av lagen under EM-förberedelser och mästerskap.

Mellan 2013 och 2020 var hon dessutom ansvarig för samtliga fysios inom regionsverksamheten och verkade själv som regionsfysio i Stockholm Syd.

– Jag träffade hundratals basketungdomar under de åren. Det var ett privilegium.

Ett uppdrag som aldrig stänger av

Rollen som landslagsfysio – och medicinsk koordinator – är betydligt mer än behandling av skador.

Cillas ansvar har omfattat allt från att säkerställa att spelare kommer friska och fullt belastningståliga till samlingar, till att hantera akuta skador under läger och turneringar. Hon har rekryterat, introducerat och mentorstöttat ungdomslandslagsfysios, hanterat försäkringsfrågor, hållit koll på dopingregler och sett till att FIBA:s medicinska krav uppfyllts – även vid seniorlandskamper under EM- och VM-kval.

– Och så alla frågor. Från spelare, coacher och föräldrar. Det här är inget 8–16-arbete. Det är mer 24/7, säger hon med ett snett leende.

Under åren har hon hunnit delta i 13 ungdoms-EM, en Universiad, Nordiska Mästerskap sedan 2009 och samtliga Baltic Sea Basketball Cups sedan 2011.

När lag blir mer än summan av individer

När Cilla ser tillbaka på åren i landslagsverksamheten är det inte enskilda matcher eller resultat som först dyker upp.

– Varje sommar har gett många fina minnen. Alla lag är unika grupper av människor – både spelare och ledare – som bygger sin egen historia under en kort men intensiv tid.

Det som förenar de starkaste minnena är något annat.

– När gruppen skapar magi genom att jobba tillsammans och för varandra. När de knäcker den koden. Då vågar jag påstå att de också har som roligast.

Ett sådant ögonblick var EM med DU16 födda 1995. Ett lag som med energi, glädje och kompromisslös laganda dominerade sin grupp – trots att de inte var turneringens mest meriterade lag.

– FIBA gjorde reportage om dem just på grund av deras starka lagenergi. De spelade med 100 procent glädje, tillsammans. De hördes i hela hallen för att de hejade på varandra från bänken hela tiden.

Redan tidigare hade Cilla fått följa samma grupp på Nordiska Mästerskap i Solnahallen, där de slog Finland – något som inte hör till vanligheterna på ungdomsnivå.

– De tjejerna gav uttrycket ”ända in i kaklet” ett ansikte våren 2011.

Ett annat minne som sticker ut är DU16 födda 2002 i EM i Montenegro. I matchen mot hemmanationen började det skakigt. Publikens stöd till det egna laget var öronbedövande.

– Men efter en tidig timeout började de svenska tjejerna spela så som de bestämt. Metodiskt. Tillsammans. De gick ikapp, gick om, och till slut drog Sverige ifrån.

Det som hände därefter glömmer hon aldrig.

– Montenegros publik tystnade. Och plötsligt började det eka ”Sverige, Sverige, Sverige”. Efter matchen kom ett gäng små montenegrinska tjejer och ropade ”verige, verige” och ville ha autografer.

Skador, kriser – och oväntade situationer

Att arbeta nära elitidrott innebär också att hantera svåra och ibland dramatiska situationer.

På sitt första EM med DU20 i Polen drabbades Cilla av sin första riktigt allvarliga skada i landslagssammanhang. En svensk spelare fick en fransk armbåge i huvudet, huvudsvålen sprack och blodet forsade.

– Det blev ambulans till sjukhus, stygn i hårbotten och hantering som hjärnskakning. Allt blev lite mer komplicerat eftersom spelaren inte hade med sig sitt europeiska sjukförsäkringskort. Men vi löste det kreativt.

Under Universiaden i Gwangju, Sydkorea, inträffade en annan händelse som etsat sig fast. En klassisk, men brutal, knäskada.

– Tredje matchen, början av tredje perioden. En trött spelare, riktningsförändring utan kontakt – och knät viker sig.

Ambulansfärden genom ett nattsvart Gwangju skedde i en minibuss med provisorisk brits och en körglad chaufför, tillsammans med en guide som knappt talade engelska.

– På sjukhuset checkade lagguiden in och åkte hem. Jag lyckades undvika att skriva på papper jag inte förstod ett ord av. Till slut tog vi oss tillbaka till förläggningen efter diverse irrfärder.

Och så finns de där situationerna som ingen utbildning förbereder en på.

– Som när åtta av tolv DU16-spelare knackar på min dörr klockan sju på morgonen och säger att de har fått huvudlöss. Den dagens EM-matchförberedelse bestod av tvätt och luskamning.

Ett förändrat synsätt på belastning och hälsa

Under Cillas år i landslagsverksamheten har synen på skadeprevention och belastningsstyrning förändrats i grunden – särskilt på landslagsnivå.

– När vi pratar skadeprevention finns det två delar. Den ena är att förebygga överbelastningsskador. Det arbetet ska i första hand göras i hemmiljön, genom successiv uppbyggnad, genomtänkt säsongsplanering och kontinuerlig uppföljning.

På landslagssamlingar handlar arbetet snarare om att inte förvärra problem.

– Ordentliga upp- och nedvarvningar, koll på träningsintensitet, att spelarna får i sig tillräckligt med energi och får möjlighet till återhämtning och sömn.

Den andra delen är att i möjligaste mån undvika traumatiska skador – något som aldrig helt går att kontrollera, men där trötthet är en avgörande faktor.

– När spelare blir trötta går både beslutsfattande och kroppskontroll långsammare. En vuxen, erfaren spelare kan ibland kompensera. Det kan inte unga, växande kroppar göra.

Idag finns en betydligt större medvetenhet kring sambandet mellan träningsmängd, träningsinnehåll och belastningstålighet på landslagsnivå.

– Vi har redskap för att fånga spelarnas subjektiva mående och vi vågar justera, anpassa och ibland dra ner.

Samtidigt menar Cilla att det fortfarande finns förbättringspotential i hemmiljön.

– Den bästa skadeförebyggande åtgärden är en genomtänkt säsongsplanering. Och man måste träna på att planera – precis som med allt annat.

Tydliga roller och ömsesidigt förtroende

Samarbetet mellan medicinskt team, coacher och spelare har utvecklats kraftigt över tid.

– Idag är ungdomslandslagsfysion en självklar funktion i staben, med fullt förtroende från coacherna. Jag vågar påstå att fysion har stor betydelse för hur en EM-turnering slutar. Spelare som inte mår 100 kan inte leverera 100.

Den tydliga rollfördelningen skapar trygghet för alla.

– Coacherna kan fokusera på basket. Fysios kan arbeta utifrån sin kompetens. Och spelarna vet vem som ansvarar för vad. De slipper känna oro över att behöva prestera när de inte mår bra.

Människan före spelaren

Relationen till spelarna har präglat Cillas syn på sitt yrke.

– Jag har alltid varit intresserad av mötet med människor. Varje människa kan lära dig något.

Hon betonar vikten av förtroende.

– Jag kan inte åstadkomma någonting utan förtroende. Och förtroende måste man förtjäna.

Genom åren har hon haft många djupa samtal med spelare – samtal hon inte delar vidare.

– Det är ett förtroende att förvalta när någon kommer till dig med något som tynger.

De svåraste besluten

De tuffaste situationerna har inte handlat om osäkerhet, utan om att stå fast vid det man vet är rätt.

– När jag vet att en spelare inte ska vara med på läger, match eller turnering. Det svåra är att förmedla varför det inte är lämpligt att försöka prestera på landslagsnivå med ett visst skadeläge.

Det är samtal som ofta involverar både spelare, föräldrar och coacher.

– Avsaknad av smärta är inte samma sak som full funktion och belastningstålighet. Det har många hört mig säga.

Ett liv efter landslaget

Nu väntar en ny fas. Mer tid för barn, barnbarn och vänner. Ett uppdrag i Region Sörmland för att sprida kunskap om osteoporos. Ledarpass på Friskis & Svettis. Och – för första gången sedan 2003 – en helt ledig sommar.

När Cilla sammanfattar sina år i landslagsverksamheten gör hon det med orden:

– Glädje, värme, hårt arbete, utmaningar, problemlösningsorientering, många skratt och stolthet.

Det hon kommer sakna mest är mötena.

– Alla samtal med spelare, coacher och inte minst fantastiska fysios.

Och det hon hoppas att spelare och ledare tar med sig från hennes arbete är tydligt:

– Se varje spelare som en människa som spelar basket. Våga ha tålamod. Stressa inte tillbaka efter skador. Och kom ihåg att den viktigaste prestationen ofta ligger längre fram i livet.