Senast Sverige arrangerade ett ungdoms-EM på hemmaplan var 2009 i Södertälje. Det blev ett mästerskap som satte avtryck långt utanför resultatlistan. För spelarna handlade det inte bara om matcher och prestationer – utan om att representera Sverige inför fullsatta läktare, familj och vänner, i en miljö som gav både energi och förväntningar.

Inför sommarens U18-EM har vi pratat med två av spelarna från det svenska bronslaget: Salome Kabengano och Kajsa Lundahl. Båda beskriver en turnering som formade dem – både som spelare och som personer.

Redan från start var känslan speciell. Att kliva in i ett mästerskap på hemmaplan innebar något mer än ett vanligt landslagsuppdrag. Det var en möjlighet att dela upplevelsen med människor som följt dem genom hela basketresan.

– Det starkaste minnet är hur mäktigt det var att spela på hemmaplan i Södertälje där jag började spela basket. Att ha nära och kära på plats som stöttade och hejade, säger Salome.

Publiken kom att bli en avgörande del av upplevelsen – och prestationen. Stödet från läktarna gav laget energi i både med- och motgång, och skapade en känsla av att aldrig vara ensamma på planen. Kajsa Lundahl beskriver det som att laget fick en extra dimension i sitt spel, där energin från publiken bar dem genom matcherna.

Det märktes inte minst i de avgörande momenten. För Salome är semifinalen mot Spanien ett minne som fortfarande sitter kvar – en match där nervositeten var påtaglig, men där känslan också var att laget hade något riktigt stort inom räckhåll. För Lundahl är det istället bronsmatchen som definierar turneringen – möjligheten att kliva upp på prispallen och skriva in sig i svensk baskethistoria.

När slutsignalen väl hade gått och bronset var säkrat var känslorna blandade. Besvikelsen över att inte ha nått hela vägen fanns där, samtidigt som prestationen i efterhand fått en allt större betydelse.

– Då var man besviken för att vi inte gick till final, men i efterhand – vilken prestation och vilket lag vi hade, säger hon.

Även Lundahl lyfter hur perspektivet förändrats med tiden. Det som då kändes som ett steg från guldet har i efterhand blivit ett av de tydligaste bevisen på vad svensk ungdomsbasket kan åstadkomma på internationell nivå.

Men mästerskapet handlade inte bara om resultat. För många av spelarna blev det också en viktig utvecklingsresa. Att möta motstånd på högsta europeiska nivå, hantera press och krav – och samtidigt fungera i en lagmiljö där alla roller är viktiga.

För Salome blev en särskild situation avgörande. Att bli bänkad i en match var tufft i stunden, men gav samtidigt viktiga lärdomar om laganda och ansvar. Det blev ett tillfälle att växa, inte nödvändigtvis genom minuter på planen, utan genom att bidra på andra sätt.

Kajsa pekar på helheten i erfarenheten – hur mötena med internationella toppspelare, många av dem med framtida proffskarriärer, gav både utveckling och självförtroende. Att som lag kunna mäta sig på den nivån blev ett kvitto på att de var på rätt väg.

En annan avgörande faktor var lagets interna dynamik. Båda minns en grupp som fungerade väl tillsammans, där energin och gemenskapen också syntes i spelet. Spelare och ledarstab arbetade mot samma mål, och det skapade en stabil grund genom hela turneringen.

Ambitionen var tydlig redan från början. Laget gick in i mästerskapet med högt ställda mål och en gemensam övertygelse om vad de ville uppnå. Att våga sikta högt blev i sig en drivkraft – något som också följde med spelarna vidare i deras karriärer.

När de nu blickar framåt mot sommarens U18-EM är det framför allt upplevelsen de hoppas att nästa generation ska få ta del av. Att få spela inför en engagerad hemmapublik, att känna stödet från läktarna och samtidigt kunna prestera på planen.

Samtidigt finns det också några lärdomar att skicka med.

Salome betonar vikten av att kunna njuta av stunden – att inte låta nervositeten ta över, utan faktiskt ta in atmosfären och upplevelsen av att spela ett mästerskap på hemmaplan.

Kajsa lyfter istället lagperspektivet: att alla bidrag räknas, oavsett roll. I ett mästerskap där pressen är hög och marginalerna små blir varje insats viktig – på planen, på bänken och utanför matcherna.

2009 blev ett mästerskap som fortfarande lever kvar i minnet hos många inom svensk basket. Inte bara för medaljen, utan för helheten – prestationen, gemenskapen och inramningen.

I sommar får en ny generation chansen att uppleva något liknande. Frågan är vilka minnen de kommer att skapa – och vilket avtryck de lämnar efter sig.