“Den euforiska känslan kommer inte tillbaka”

Emma Forsén Mantilla är psykolog och forskar inom ätstörningsproblematik. Hennes forskning har bland annat fokuserat på hur vår självbild är kopplad till risken att utveckla ätstörningsproblematik, om sätt att förebygga ätstörningar och tvångsmässig träning vid ätstörning.

Vid en ätstörningsproblematik läggs ett stort fokus och mycket energi på mat – att du äter för mycket, du vill äta mindre, äta annorlunda eller mer hälsosamt. Dessutom finns ett kroppsmissnöje där självkritik är starkt kopplat till att jag inte är nöjd med hur jag ser ut. Jag duger inte i figur, form, vikt eller utseende.

– Det finns fyra olika ätstörningsdiagnoser, men anorexia är den diagnos som många oftast förknippar med ätstörning. Det har blivit lite av en ”mediadiagnos”. Det gör även att många tror att det alltid går att se på en person om den har en ätstörning, vilket inte alls stämmer. De flesta som har en ätstörning är normal- eller överviktiga, berättar Emma. Men oavsett vilken ätstörningsdiagnos du har så är det en allvarlig problematik och ett jättestort psykologiskt lidande och det påverkar dina relationer i livet, din prestation i skolan, på jobbet eller i idrotten.

 

Riskfaktorer

Runt 200 000 personer uppskattas vara drabbade av ätstörning i Sverige, men det finns troligen också ett stort mörkertal. Tjejer/kvinnor mellan 13 och 30 år är den grupp som är mest drabbad, men antalet män/killar som söker sig till vården med en ätstörningsproblematik ökar. Det finns ett antal riskfaktorer för att drabbas av en ätstörning och som skapar en sårbarhet hos vissa personer. Det är ärftlighet och genetik, psykologiska faktorer som självbild, emotionsreglering och anknytning samt sociala faktorer som de normer och ideal vi matas med (exempelvis hur vi beter oss kring mat hemma). Den vanligaste utlösande faktorn är bantning. Men även trauman, mobbning och övergrepp kan vara riskfaktorer. Givet att en individ har en viss sårbarhet kan en ”oskyldig” kommentarer som ”Oj, ska du äta så där mycket” trigga.

– Om vi till exempel har en grupp på tio personer som börjar banta så är det kanske en eller två som har en stark sårbarhet. De andra bantar ett tag men slutar sedan. De tycker troligen inte att det är så kul att inte få äta vad de vill eller att inte kunna unna sig något. Men en eller två kan ha en extra sårbarhet som gör att de fastnar och sedan kan utveckla en ätstörning, säger Emma.

 

Mörk och dömande självbild

Personer som har en ätstörningsproblematik har över lag ofta en väldigt mörk syn på sig själva. Många är dömande, känner sig inte bra nog, försöker kontrollera sig själva hårt och har en självbild av att jag är en person som behöver leva efter hårda regler. De har svårt att acceptera sig själva som den de är och att se sitt värde.
– I jämförelse med andra med psykisk ohälsa är den här gruppen hård mot sig själv. I en studie där både en frisk kontrollgrupp och personer med depressiv problematik ingick gick det att se att gruppen med ätstörning upplevde mest självkritik och självhat – med fokuset på maten och kroppen som gemensamma nämnare, berättar Emma.

Emma menar att studier visar att på gruppnivå har många inom denna grupp en otrygg anknytning.
– Men vi ska komma ihåg att när vi frågar om anknytning gör vi det i retrospekt – när personen är sjuk eller har varit sjuk – och en ätstörning förändrar en hel familj. Den påverkar relationer, framför allt för den drabbade, men även för föräldrar och syskon. Så det kan bli en missvisande bild. Det är alltså inte ett likamedtecken att de hade en otrygg anknytning när de var små, men det kan vara så.

Emma berättar att det finns en tydlig korrelation mellan tvångssyndrom och ätstörning och framför allt bland dem som drabbats av anorexi. De personer som söker vård för anorexi har ofta tvångstankar och tvångshandlingar.
– Det hänger helt klart ihop, men var det kommer ifrån det vet vi inte ännu. Är det snarlika diagnoser på ett filosofiskt plan eller är det symptom som tyder på något underliggande som vi inte vet vad det är. Det vill säga, är det genetik eller någon viss typ av psykopatologi.

 

Antalet killar/män med ätstörningsproblematik ökar

Tidigare har ätstörningsproblematik setts som en kvinnosjukdom och myten var att det var kvinnor i den vita medelklassen som drabbades. Så sent som 2013 togs mensbortfall bort som kriterium för att kunna få diagnosen anorexi.
– Vi behöver tänka annorlunda. Ätstörningsdiagnostiken är väldigt mycket framtagen med basis på tjejer. Före 2013 kunde till exempel inte killar ha anorexi enligt kriterierna som var då. Vi kanske heller inte har ställt rätt frågor för att fånga upp killar med problematik. Vi kanske har frågat om smal midja och luft mellan låren, men för killar kan det vara helt andra kroppsideal som spelar roll. Kanske att ha en deffad kropp, ha muskler på rätt ställe eller inte ha fett på fel ställen. Så vi behöver bredda hur vi mäter och hur vi frågar killar om symptom. Vi har sett i svenska register att det är en ökning av killar som söker vård från 1999 och framåt. Det kan vara en reell ökning, men vi tror snarare att det kan bero på en ökad medvetenhet om att den här problematiken kan även du som kille ha och att det går att få hjälp. Så ökningen är nog egentligen positiv. Att nu vet killar att jag kan få hjälp. Att så här ska jag inte behöva må. Det är en spekulation, men min förhoppning är att stigmat har minskat och kunskapen ökat om just ätstörning bland killar och män, säger Emma.

 

Fler drabbade inom elitidrott

Det är fler personer inom elitidrott än bland gemene man som är drabbade av ätstörningsproblematik. Framför allt inom uthållighetsidrotter, viktklassidrotter och estetiska idrotter och ju högre upp i nivån är det en högre risk.
– Men om du är högst upp i eliten finns det samtidigt ofta mer resurser runt dig. Det är höga krav och mycket träning som krävs, men du har ofta tillgång till kanske en näringsfysiolog eller ett team som märker när du inte mår bra. Så subelit och juniorer kan många gånger vara mer drabbade, tillägger Emma.

Någonting som kan spä på sjukdomen är att som idrottare kan du initialt få många positiva kommentarer, men även positiva resultat.
– Ja många berättar om att de i början nästan kände sig höga och euforiska. Dels känslan ”vad bra jag är på det här, jag håller mig till mitt schema och vikten går ner” samtidigt som kanske tiderna i spåret förbättras. Men även omgivningens förstärkande kommentarer som ”vad snygg du är, jag ser att du har kämpat med vikten, vad vältränad du är” ger en bekräftelse på att det jag gör är rätt. Den initiala positiva känslan håller dock inte i sig och på sikt påverkas personen och personens prestation negativt. Det är bara inledningsvis som den som är drabbad av en ätstörning känner den här positiva känslan. Den euforiska känslan kommer inte tillbaka. Men sen när du är fast i en ätstörning kan det ofta vara den känslan du jagar, berättar Emma.

 

Viktigt att tänka på hur du som ledare pratar

Som tränare och ledare är det viktigt att vara väldigt försiktig med att rent generellt kommentera vikt, kropp, utseende eller form.
– Vi kan prata om kroppens funktion, energi och teknik hur mycket som helst, men när vi går in och kommenterar någons kropp ”jag ser att du har gått ner i vikt, vad fin du är nu när du är lite tunnare”, då är det risky business. Vi tycker att vi bara säger någonting positivt, men vi förstärker då idealen som gör att den här personen fortsätter eller att någon annan går in i det, säger Emma.

Emma menar att Riksidrottsförbundet, specialidrottsförbunden och föreningarna har ett stort ansvar. Att lyfta ämnet regelbundet och tala öppet med varandra om problematiken. Att medvetandegöra det som kan vara svårt och att prata om det. Det är viktigt att ha handlingsplaner och dokument för hur vi pratar kring ätstörningsproblematik och specifikt hur vi pratar med de som är under 18 år och med vårdnadshavare.
– Till ledare är mitt tips att prata om att för att prestera behöver vi få i oss en tillräcklig och varierad kost. Att vi alltid måste fylla på med energi när vi har tränat och att återhämtning och mat är lika viktiga i pusslet för att prestera. Det är helt problemfritt att prata om det på det sättet. Det är idag mycket snack om bra och dålig mat, men det blir då att du som ledare värderar maten. Så kommentarer som dessa kan gärna tonas ner. Om du som ledare själv säger ”jag har ätit för mycket under jul så nu måste jag hålla igen” så speglar det ett ideal som dina spelare kan ta till sig. Prata om vilken känsla du har i kroppen istället för hur du ser ut. Det är viktigt att tänka på att du aldrig kan veta vem i ditt lag som har en sårbarhet och därmed en ökad risk för ätstörningsproblematik, poängterar Emma.

 

Varningstecken att vara vaksam på

Rent allmänt kan en person som är på väg in i en ätstörning vara väldig upptagen kring mat. Att intressera sig för och jämföra recept och börja följa matbloggar. Även att jämföra kroppar. Dessutom blir personen ofta mer innesluten och kan dra sig undan socialt. Det kan då både handla om att det är jobbigt att behöva tänka på mat och sin kropp, men kan även handla om att personen inte vill äta med andra. Att hen slutar att vara med på lunchen eller fikat. Personen ser till att ha andra saker att göra för att slippa vara med. Fysiska tecken kan vara huvudvärk, trötthet, sömnsvårigheter och att personen är låg. De som idrottar kan bli överdrivet ambitiösa och ha svårt att ta vilodagar. Personen tränar trots att hen är sjuk eller skadad och kan träna både innan och efter ett ordinarie pass. Någonting som initialt kan uppfattas som positivt utifrån ett tränarperspektiv – att hen verkligen satsar och är ambitiös.

 

Vad vill du säga till de närstående?

– Det är supertungt att leva med en person som har en ätstörning. Det är okej att vara ledsen, orolig, arg och upprörd som anhörig, men påminn dig samtidigt om att det är väldigt tufft för den drabbade också så försök att undvika att skuldbelägga den drabbade. Du som är nära anhörig kan också behöva stöd och att få prata om alla utmaningar som blir i vardagen när du lever nära någon som har en ätstörning. Den största kampen är många gånger på hemmaplan även om den drabbade får behandling. Och för att orka är det viktigt att du som nära anhörig tar hand om dig själv. Att du pratar med andra och vågar ta hjälp. Det är en nyckel menar Emma.
– Närstående är den viktigaste resursen för att en person med ätstörningsproblematik ska bli fri från den. Det är de allra närmsta som är nyckelpersoner för att hjälpa en person att tillfriskna, som kanske kan ge stöd i alla vardagssituationer som uppkommer. Har den drabbade ett socialt nätverk och stöd är det mycket lättare att bli frisk. Du som är nära anhörig kan också behöva påminna dig om att de flesta som drabbas av en ätstörning blir friska, att det faktiskt går att bli frisk.